Sony FE 100–400mm F4.5 GM OSS – ett exceptionellt flexibelt objektiv för wildlife

Det finns objektiv som imponerar på specifikationslistan och objektiv som visar sitt verkliga värde först ute i fält. Efter att ha använt nya Sony FE 100–400mm F4.5 GM OSS under en resa i Pantanal tillhör det här objektivet definitivt den senare kategorin.

Pantanal är en miljö där avstånd, motiv och förutsättningar förändras snabbt. Ena stunden fotograferar man en jaguar på relativt långt avstånd längs flodbanken, nästa stund kommer djuret betydligt närmare båten. Fåglar lyfter utan förvarning, kapybaror rör sig mellan vatten och vegetation och motiven försvinner ofta lika snabbt som de dyker upp.

I sådana situationer är flexibilitet minst lika viktigt som maximal räckvidd. Det är också här Sony 100–400mm F4.5 GM OSS verkligen kommer till sin rätt.

Objektivet kombinerar ett mycket användbart brännviddsomfång med konstant f/4,5, snabb autofokus, hög skärpa och en välbalanserad konstruktion som fungerar förvånansvärt bra vid handhållen fotografering.

Det är inte Sonys längsta eller ljusstarkaste teleobjektiv. Men för många former av wildlife-fotografering kan det vara ett av de mest användbara naturfoto objektiv Sony hittills har byggt.

Testat under verkliga förhållanden i Pantanal

Objektivet användes på en högupplöst Sony A7R VI, huvudsakligen handhållet från de mindre aluminiumbåtar som är vanliga i Pantanal.

Det är en betydligt mer krävande miljö än ett statiskt test från stativ. Båten rör sig hela tiden, samtidigt som fotografen snabbt måste kunna ändra utsnitt, följa djur genom vegetation och reagera när motiv kommer närmare eller byter riktning.

Under dessa förhållanden fungerade objektivet mycket bra. Autofokusen var snabb och förtroendeingivande, bildkvaliteten höll en genomgående hög nivå och balansen gjorde objektivet lättare att arbeta med än vikten på specifikationsbladet antyder.

Framför allt visade sig omfånget 100–400mm vara närmast idealiskt för jaguarer.

Ett mer användbart zoomområde än man kan tro

Inom wildlife talas det ofta om behovet av 600, 800 eller ännu längre brännvidder. För små fåglar och djur på stora avstånd är det fullt rimligt. Men vid fotografering av större däggdjur från bil eller båt är maximal räckvidd bara en del av ekvationen.

En jaguar kan först befinna sig långt bort längs flodbanken och några minuter senare komma betydligt närmare. En kapybara kan fotograferas som ett tajt porträtt vid 400mm, medan samma situation strax därefter kräver 150mm för att visa djuret tillsammans med miljön.

Vid 100mm går det att skapa miljöbilder, fotografera större grupper och hantera motiv som kommer nära. Vid 400mm kan man isolera djuret, skapa tajta porträtt och nå mindre eller mer avlägsna motiv.

Det innebär att man kan gå från en bredare berättande bild till ett koncentrerat porträtt på några sekunder, utan att byta objektiv eller kamerahus.

Den verkliga styrkan är därför inte att 100–400mm täcker varje tänkbar situation. Styrkan är att omfånget täcker en mycket stor del av de situationer som faktiskt uppstår vid fotografering av större wildlife.

Ett längre objektiv ger mer räckvidd, men ökar samtidigt risken att man får för mycket brännvidd när djuret kommer nära. I praktiken kan ett 100–400mm därför ge en högre sannolikhet att man faktiskt får bilden.

Konstant f/4,5 genom hela zoomområdet

Den tidigare Sony 100–400mm GM hade en maximal bländare som varierade från f/4,5 till f/5,6. Den nya versionen behåller f/4,5 hela vägen till 400mm.

Skillnaden mot f/5,6 är ungefär två tredjedels bländarsteg. Det är ingen dramatisk förändring, men inom wildlife kan även en mindre ljusvinst vara betydelsefull. Den kan innebära något snabbare slutartid, lägre ISO eller bättre förutsättningar för autofokus när ljuset börjar falla.

F/4,5 bidrar också till en tydligare separation mellan motiv och bakgrund än långsammare telezoomar, särskilt vid 300–400mm och kortare fotograferingsavstånd.

Objektivet kan utan problem användas på full öppning. Vi såg inget praktiskt behov av att blända ned för att få tillräcklig skärpa. Redan vid f/4,5 levererar det den detaljåtergivning man förväntar sig av ett modernt G Master-objektiv.

Det är viktigt. Ett f/4,5-objektiv som i praktiken måste användas vid f/5,6 eller f/6,3 för att prestera optimalt hade förlorat en stor del av sin poäng.

Skärpa på hög G Master-nivå

Den optiska prestandan är mycket bra genom hela zoomområdet. Bilderna har hög detaljskärpa, bra kontrast och tydlig mikrokontrast, även vid 400mm och full öppning.

Det sistnämnda är särskilt viktigt. Många telezoomar presterar bra i mitten av zoomområdet men tappar något längst ut – samtidigt som wildlife-fotografen ofta använder dem just där.

Med Sony 100–400mm F4.5 GM OSS känns 400mm inte som en kompromiss eller nödlösning. Päls, fjädrar och fina strukturer återges med hög precision, även på den högupplösta sensorn i A7R VI.

Fasta supertelen kan fortfarande ge ännu högre mikrokontrast, mjukare bakgrunder och mer markerad motivseparation. Ett 400mm f/2,8 skapar ett annat bildspråk. Men det är samtidigt betydligt större, tyngre, dyrare och mindre flexibelt.

Den relevanta jämförelsen handlar därför inte enbart om maximal bildkvalitet i en kontrollerad situation. Den handlar om hur mycket kvalitet man får i förhållande till vikt, flexibilitet och sannolikheten att ha rätt brännvidd när något händer.

Där är Sony 100–400mm mycket starkt.

Bra motivseparation – men inte ett 400mm f/2,8

Vid 300–400mm och på relativt kort fotograferingsavstånd kan objektivet skapa mjuka bakgrunder och tydlig separation kring motivet. Bokeh och övergången mellan skärpa och oskärpa är generellt behagliga.

Vid komplexa bakgrunder med grenar, lövverk eller starka högdagrar kan bakgrunden naturligtvis bli mer orolig än med ett fast supertele med större bländare. Det är en fysisk konsekvens av f/4,5, inte en egentlig svaghet i konstruktionen.

Den som förväntar sig samma tredimensionella separation som från ett 400mm f/2,8 kommer inte att få det. Men i relation till objektivets zoomomfång, storlek och användbarhet är resultatet mycket bra.

Bakgrunden avgörs dessutom inte enbart av bländaren. Avståndet till motivet, avståndet mellan motiv och bakgrund samt vald brännvidd spelar minst lika stor roll. Med rätt positionering kan 400mm och f/4,5 ge ett mycket rent och tilltalande resultat.

Snabb och säker autofokus

Wildlife ställer betydligt högre krav på autofokus än statiska testmotiv. Objektivet måste kunna följa djur genom vegetation, hantera snabba avståndsförändringar och hitta tillbaka till motivets öga efter att det tillfälligt skymts.

Sony använder fyra XD-linjärmotorer i objektivet. Enligt företaget är autofokusen upp till tre gånger snabbare än i föregångaren, samtidigt som prestandan ska vara förbättrad med upp till 50 procent. Tillverkarsiffror bör alltid betraktas i relation till hur de har uppmätts, men upplevelsen i fält är att fokuseringen verkligen är snabb och direkt.

Tillsammans med A7R VI fungerade fokusen mycket bra. Objektivet kändes inte som den begränsande faktorn när djur rörde sig längs flodbanken eller genom mer komplicerade miljöer.

Fokuseringen är bestämd snarare än tveksam. När en situation bara varar några sekunder är det en viktig skillnad. Fotografen ska kunna koncentrera sig på djurets beteende, ljuset och kompositionen i stället för att fundera på om objektivet hittar fokus.

Förvånansvärt bra för handhållen fotografering

Sony 100–400mm F4.5 GM OSS väger omkring 1 840 gram. Det är alltså inte ett lätt objektiv i absolut mening och definitivt ingen kompakt resezoom.

Samtidigt berättar viktsiffran inte hela historien.

Objektivet har intern zoom, vilket innebär att dess längd och tyngdpunkt inte förändras när man går från 100 till 400mm. Det ger en konsekvent balans och gör stor skillnad vid längre handhållna pass.

Man slipper flytta handen eller anpassa greppet när brännvidden ändras. Från en båt, där både fotografen och underlaget rör sig, är den förutsägbara balansen särskilt värdefull.

Objektivet är fortfarande stort och tungt nog för att kännas efter en lång dag, men det kräver inte automatiskt stativ, monopod eller gimbal. För många fotografer är handhållen fotografering fullt realistisk.

Bildstabiliseringen bidrar också. Den kan inte frysa ett djur i rörelse, men stabiliserar sökarbilden och hjälper fotografen att hålla fokuspunkten på ögat eller komponera ett tajt porträtt vid 400mm.

Intern zoom är mer än en komfortfunktion

Den interna zoomen är inte bara en fråga om premiumkänsla. Den ger flera konkreta fördelar vid wildlife-fotografering.

Objektivet behåller samma längd och balans genom hela zoomområdet. Det minskar också den pumpande effekt som kan dra in damm eller fukt i objektiv med utdragbar zoommekanism.

I Pantanal, där luftfuktighet, damm och vattenstänk är en naturlig del av arbetsmiljön, är det en relevant egenskap.

Det fasta formatet gör dessutom objektivet enklare att hantera i trånga båtar. Det växer inte framåt när man zoomar och risken att stöta i relingen, annan utrustning eller en fotograf bredvid minskar.

Konstruktionen får objektivet att kännas mer som ett professionellt fast tele med zoommöjlighet än som en traditionell telezoom.

Ett komplett system från 100 till 800mm

Under resan användes 100–400mm tillsammans med Sony 400–800mm på ett andra kamerahus. Det gav omedelbar tillgång till hela omfånget från 100 till 800mm utan objektivbyten ute i båten.

Det är en mycket effektiv kombination.

100–400mm fungerar som generalisten för större djur, miljöbilder, nära möten och snabbt föränderliga situationer. 400–800mm är specialisten för fåglar, mindre motiv och djur på längre avstånd.

Objektiven överlappar vid 400mm, vilket i praktiken är en fördel. Man behöver inte byta kamera vid en exakt brytpunkt, utan kan välja kamerahus utifrån situationen, ljuset och hur snabbt motivet rör sig.

Två färdigmonterade kameror minskar också behovet av objektivbyten i en dammig, fuktig och trång miljö. Det går snabbare, sensorerna hålls bättre skyddade och risken att missa en oväntad situation blir mindre.

När ljuset försvinner

Nackdelen med ett system baserat på 100–400mm f/4,5 och 400–800mm f/6,3–8 är naturligtvis ljusstyrkan.

I bra dagsljus är det sällan ett stort problem, särskilt med moderna kameror som levererar god bildkvalitet vid högre ISO. Men tidigt på morgonen och sent på kvällen kan ljuset falla snabbt.

Därför kompletterades systemet med ett 70–200mm f/2,8 för situationer där den större bländaren var viktigare än räckvidden.

De tre objektiven fyller tydliga roller:

• 70–200mm f/2,8: svagt ljus, motiv nära båten och maximal separation.
• 100–400mm f/4,5: flexibelt standardobjektiv för större delen av fotograferingen.
• 400–800mm: fåglar, mindre motiv och längre avstånd.

Det ger en närmast obruten täckning från 70 till 800mm. Man offrar en del ljusstyrka jämfört med fasta supertelen, men får ett system som är betydligt mer flexibelt och fortfarande möjligt att resa med som handbagage när utrustningen fördelas genomtänkt.

Telekonverter eller separat 400–800mm?

Sony 100–400mm är kompatibelt med både 1,4×- och 2×-telekonverter.

Med 1,4×-konvertern blir omfånget 140–560mm med maximal bländare omkring f/6,3. Med 2× får man 200–800mm och f/9.

För den som vill resa med ett enda teleobjektiv är framför allt 1,4×-konvertern en intressant lösning. Den ger extra räckvidd utan att man behöver bära ytterligare ett stort objektiv.

Men en telekonverter innebär alltid kompromisser. Man förlorar ljus, viss autofokusprestanda och potentiellt lite bildkvalitet. Konvertern måste dessutom monteras eller demonteras när situationen förändras.

Om man kan bära ett separat 400–800mm är tvåkameralösningen snabbare och mer flexibel. För en ensam fotograf som prioriterar låg vikt kan däremot 100–400mm tillsammans med en 1,4×-konverter vara ett mycket attraktivt resesystem.

Ergonomi och närgräns

Objektivet har de reglage man förväntar sig av ett professionellt G Master-objektiv: fokusbegränsare, flera stabiliseringslägen, programmerbara fokusknappar och kontroller som kan anpassas efter fotografens arbetsflöde.

Zoomringen är bred, jämn och lätt att hitta utan att ta ögat från sökaren. Tack vare den interna zoommekanismen känns rörelsen kontrollerad och kamerans balans förblir densamma genom hela omfånget.

Närgränsen varierar från cirka 0,64 till 1,5 meter beroende på brännvidd, med en maximal förstoringsgrad på 0,25×. Det gör inte objektivet till ett makro, men det fungerar bra för större insekter, reptiler, blommor och detaljer i naturen.

Det breda zoomområdet gör det även användbart för komprimerade landskap och mer abstrakta utsnitt. Objektivet behöver därför inte enbart fungera som ett rent wildlife-tele under en resa.

Storlek och resbarhet

Med en vikt på cirka 1 840 gram, en längd på omkring 328mm och 95mm filtergänga är objektivet varken litet eller diskret.

Storleken måste dock sättas i relation till vad objektivet erbjuder: intern zoom, konstant f/4,5, snabb autofokus, optisk stabilisering och mycket hög bildkvalitet från 100 till 400mm.

Jämfört med ett fast 400mm f/2,8 är det lättare och betydligt mer flexibelt. Jämfört med föregångaren är det däremot större och tyngre.

Den nya versionen handlar alltså inte om maximal portabilitet. Den handlar om högre prestanda, bättre ljusstyrka vid 400mm och en professionell konstruktion som fortfarande är realistisk att använda handhållet.

Räcker 400mm för wildlife?

Det beror helt på vilka motiv man fotograferar.

För större däggdjur, safari, båtfotografering och djur som kan komma relativt nära är 100–400mm ett mycket användbart omfång. I många situationer är det mer praktiskt än ett objektiv som börjar vid 200 eller 400mm.

För små fåglar på långt avstånd är 400mm däremot ofta för kort, även på en högupplöst kamera med goda möjligheter till beskärning.

En A7R-kamera gör 400mm mer användbart än det hade varit på ett kamerahus med lägre upplösning, men beskärning ersätter inte verklig optisk räckvidd. Avstånd, atmosfäriska störningar och antalet pixlar på motivet sätter fortfarande tydliga gränser.

Objektivet är därför inte det enda tele en specialiserad fågelfotograf behöver. För större wildlife kan det däremot mycket väl bli det objektiv som används mest.

Nackdelarna

Den mest uppenbara nackdelen är priset. Det här är ett professionellt G Master-objektiv och Sony tar betalt därefter.

Den tidigare 100–400mm f/4,5–5,6 GM är fortfarande ett bra objektiv. Den är lättare, mindre och betydligt billigare, inte minst på begagnatmarknaden. För den som inte behöver konstant f/4,5, intern zoom eller den senaste autofokusprestandan kan föregångaren fortfarande vara ett rationellt val.

Det nya objektivet är också tungt. Den goda balansen gör det lättare att använda, men förändrar inte att 1,84 kilo ska packas, bäras och lyftas under långa dagar.

400mm räcker inte heller för alla motiv. För små fåglar eller djur på stora avstånd behövs ofta en telekonverter, kraftigare beskärning eller ett separat längre objektiv.

F/4,5 är bra för en zoom med det här omfånget, men kan inte ersätta f/2,8 i riktigt svagt ljus.

Vem passar objektivet för?

Sony 100–400mm F4.5 GM OSS passar särskilt bra för:

• Wildlife-fotografer som främst arbetar med större däggdjur.
• Safari och båtfotografering där avståndet snabbt förändras.
• Fotografer som vill kombinera miljöbilder och tajta porträtt utan objektivbyte.
• Sportfotografer som behöver snabb autofokus och stor flexibilitet.
• Användare av högupplösta A7R-hus som vill ha god beskärningsmarginal.
• Professionella användare som prioriterar intern zoom, driftsäkerhet och konsekvent balans.
• Fotografer som vill kombinera objektivet med ett 400–800mm eller en telekonverter.

Det är mindre självklart för den som nästan uteslutande fotograferar småfåglar på långt avstånd. Där är ett 400–800mm, 200–600mm eller fast supertele fortfarande ett mer naturligt förstaval.

Slutsats

Sony FE 100–400mm F4.5 GM OSS är ett mycket imponerande wildlife-objektiv.

Det kombinerar ett exceptionellt användbart zoomområde med hög skärpa, snabb autofokus, konstant f/4,5 och en välbalanserad konstruktion som fungerar betydligt bättre handhållet än storleken och vikten först antyder.

Under fotograferingen i Pantanal blev det tydligt hur värdefullt det är att kunna gå från 100 till 400mm på några sekunder. Objektivet hanterar allt från djur i sin miljö till tajta porträtt och mer avlägsna motiv, utan att fotografen behöver byta objektiv eller riskera att ha för mycket brännvidd när djuret kommer nära.

Tillsammans med ett 400–800mm på ett andra kamerahus skapas ett närmast obrutet system från 100 till 800mm. Kompletterat med ett 70–200mm f/2,8 för svagt ljus får man en mycket komplett uppsättning som är betydligt mer flexibel än en samling stora fasta supertelen.

Man offrar en del maximal ljusstyrka och den extrema motivseparation som ett 400mm f/2,8 kan ge. I gengäld får man ett system som är lättare att resa med, snabbare att arbeta med och bättre anpassat till situationer där avståndet till motivet förändras snabbt.

Sony 100–400mm F4.5 GM OSS är kanske inte det enda wildlife-objektiv man behöver. Men det kan mycket väl vara objektivet som löser flest verkliga situationer.

Det är dyrt, stort och fortfarande relativt tungt. Men det är också skarpt, snabbt, välbalanserat och exceptionellt användbart.

Sony har inte byggt objektivet med längst räckvidd eller störst bländare. De har byggt ett objektiv som hjälper fotografen att få fler användbara bilder i fler situationer.

För större wildlife, safari och fotografering från båt är det svårt att begära mycket mer.