Men naturfotografering handlar inte alltid om att äga objektivet som fungerar bäst i flest situationer. Ibland handlar det om att ha exakt rätt verktyg för en mycket specifik situation — och det var precis vad 50–150mm F2 GM visade sig vara när jag fotograferade från nattgömslena i Shompole i Kenya. Där var avstånden kontrollerade, 150mm räckte och den stora bländaren gjorde verklig skillnad: f/2 hjälpte mig att hålla nere ISO, bevara detaljer och samtidigt få en fantastisk kombination av skärpa, motivseparation och mjuk bokeh.

Sony 50–150mm F2 GM ersätter därför inte ett 70–200mm f/2,8. Det är ett specialistverktyg för de tillfällen då ljusstyrka är viktigare än maximal räckvidd. Under rätt förhållanden är det ett av de mest intressanta objektiven en naturfotograf kan använda.

Ett ovanligt objektiv för wildlife

För traditionell wildlife-fotografering är 50–150mm ett ovanligt zoomområde. 150mm är för kort för små fåglar, djur på långt avstånd och mycket av det man normalt förknippar med safari, samtidigt som 50mm inte är tillräckligt brett för att fullt ut ersätta en normalzoom. Det är lätt att titta på objektivet och fråga sig var det egentligen passar in.

Men frågan är delvis felställd. Sony 50–150mm F2 GM är inte byggt för att vara ett universellt wildlife-objektiv — det är ett ljusstarkt normal- och korttele i samma konstruktion. För naturfotografen blir det intressant när man vet ungefär var djuren kommer att befinna sig och där ljuset, snarare än räckvidden, är den huvudsakliga begränsningen.

Det är exakt den typ av situation som uppstår i ett specialbyggt fotogömsle.

När ett bländarsteg gör verklig skillnad

Skillnaden mellan f/2 och f/2,8 är ett helt bländarsteg: objektivet släpper in dubbelt så mycket ljus som ett 70–200mm f/2,8 på full öppning. Vid samma slutartid kan ISO i teorin halveras, och vid samma ISO kan slutartiden fördubblas. I praktiken kan det innebära:

• ISO 6 400 i stället för ISO 12 800
• 1/500 sekund i stället för 1/250 sekund
• eller en kombination av något lägre ISO och något snabbare slutartid

I bra dagsljus är skillnaden sällan avgörande. I ett nattgömsle kan den vara skillnaden mellan en tekniskt stark bild och en bild där brus, detaljförlust eller rörelseoskärpa börjar störa.

Moderna kameror är mycket bra på höga ISO-värden, men när man fotograferar päls, hud, ögon och subtila tonövergångar finns det fortfarande en tydlig fördel i att hålla nere känsligheten. Brusreducering har blivit exceptionellt effektiv, men den kan inte återskapa finstruktur som aldrig registrerades. Det bästa sättet att få renare filer är fortfarande att samla in mer ljus vid exponeringen — och där är f/2 objektivets främsta argument.

Nattgömslena i Shompole

I nattgömslena i Shompole arbetade jag under betydligt mer kontrollerade förhållanden än vid traditionell safari. Kamerapositionen var i stort sett given och djuren kom in i ett område där fotograferingsavståndet var relativt förutsägbart. Jag behövde inte den extra räckvidden från 200, 400 eller 600mm på samma sätt som från ett fordon ute på savannen — och det förändrade hela ekvationen.

I en vanlig safarisituation skulle 150mm ofta vara för kort. I gömslet var det tillräckligt för tajtare bilder, samtidigt som 50mm gav möjlighet att arbeta bredare när djuren kom nära. Jag kunde gå från en berättande komposition till ett koncentrerat porträtt utan att byta objektiv — särskilt värdefullt i mörker, där objektivbyten är opraktiska och en situation snabbt kan förändras. Zoomområdet blev inte en begränsning. Det blev en styrka.

Det var dock f/2 som gjorde objektivet till mer än bara en ovanlig zoom. När ljuset är begränsat använder man inte en stor bländare enbart för att skapa en oskarp bakgrund — man använder den för att fånga mer information. Lägre ISO ger renare skuggor, bättre färg och större utrymme i efterbehandlingen. I Shompole var det den praktiska vinsten.

Skärpa som kan användas vid f/2

Ett ljusstarkt objektiv är bara riktigt användbart om det presterar på sin största bländare. Det finns ingen poäng med ett f/2-objektiv som behöver bländas ned till f/2,8 eller f/4 för professionell skärpa — då försvinner fördelen man har betalat och burit extra vikt för.

Sony 50–150mm F2 GM är byggt för att användas vid f/2. Skärpan är fantastisk redan på full öppning: tydlig detaljåtergivning i motivet, samtidigt som övergången till oskärpa är mjuk och naturlig. Resultatet känns inte kliniskt på det sätt som extremt korrigerade objektiv ibland kan göra — det finns både precision och karaktär.

Prestandan håller mycket hög nivå genom hela zoomområdet. Hörnprestanda är mindre relevant för de flesta wildlife-bilder, där huvudmotivet sällan placeras i ett extremt hörn och bakgrunden ofta ligger utanför skärpeplanet. Det viktiga är att ögat, ansiktet och pälsen återges med hög precision där fokus ligger. Det gör de.

Fantastisk bokeh och motivseparation

Bokeh handlar inte bara om hur suddig bakgrunden blir, utan om hur objektivet tecknar övergången mellan skärpa och oskärpa, hur ljuspunkter återges och hur stökiga bakgrunder löses upp. Ett objektiv kan skapa mycket oskärpa och ändå ge ett nervöst, artificiellt resultat.

Vid längre brännvidder och f/2 löses bakgrunden upp på ett sätt som ligger närmare ett fast porträttele än en traditionell zoom.

Övergången från det knivskarpa motivet till bakgrunden är mjuk, och separationen ger bilderna en tydlig känsla av djup — särskilt effektivt i miljöer där buskar, grenar och andra strukturer annars konkurrerar med motivet. Objektivet kombinerar hög upplösning med en mjuk, behaglig bakgrundsteckning. Det är inte bara skarpt för att vara en zoom — det har ett bildspråk som får bilderna att sticka ut. Bokeh är en av objektivets främsta styrkor.

F/2 är också en utmaning

Den stora bländaren har inte bara fördelar. Skärpedjupet kan bli mycket tunt, särskilt nära 150mm på korta avstånd — står djuret snett mot kameran kan ena ögat vara skarpt medan nosen redan ligger utanför skärpeplanet. F/2 är alltså inte alltid rätt val bara för att det finns: vid flera djur i bild eller motiv med stor utsträckning i djupled kan f/2,8 eller f/4 fortfarande vara bättre. Bländaren måste väljas utifrån bilden, inte utifrån viljan att alltid använda objektivet maximalt öppet.

Men det är en viktig skillnad mellan att välja f/2,8 och att vara begränsad till f/2,8. När ljuset räcker kan jag blända ned. När det inte räcker finns f/2 där. Det är den valmöjligheten man betalar för.

Snabb och exakt autofokus

Sony driver fokuseringen med fyra XD-linjärmotorer, byggda för snabb, exakt och tyst autofokus även under serietagning och zoomning. I praktiken känns objektivet inte som en porträttzoom som råkar kunna användas på djur, utan som ett professionellt objektiv byggt för rörliga motiv.

Det är avgörande inom wildlife: vid f/2 finns mycket små marginaler för fokusfel när djuret rör huvudet eller kliver framåt precis när bilden tas. I mycket svagt ljus kan autofokusen fortfarande sakta ned eller börja söka — f/2 hjälper kamerans AF-system men upphäver inte fysikens gränser. Under de ljusförhållanden där motivet var tydligt synligt fungerade kombinationen mycket bra, och objektivet var aldrig den begränsande faktorn.

Intern zoom och bra balans

Objektivet väger cirka 1 340 gram utan stativfot, är omkring 200mm långt, använder stora 95mm-filter och behåller samma fysiska längd genom hela zoomområdet. Det är stort — men inte orimligt för en fullformatszoom med konstant f/2.

Den interna zoomen är viktigare än den först verkar: längd och balans förändras inte mellan 50 och 150mm, vilket gör att objektivet känns stabilt i handen med förutsägbar tyngdpunkt. I ett gömsle, där kameran används från fast position eller med stöd, är vikten heller inte lika problematisk som under en hel dags handhållen fotografering. Handhållet går, men efter längre pass känner man att man bär nästan ett och ett halvt kilo framför kamerahuset. Balansen gör det mer hanterbart än siffran antyder — men 70–200mm F2.8 GM OSS II är märkbart lättare.

Jämförelsen med 70–200mm f/2,8

Sony FE 70–200mm F2.8 GM OSS II är objektivet som 50–150mm ofrånkomligen måste jämföras med — och för de flesta naturfotografer vinner 70–200mm. På en vanlig naturresa är det enklare att motivera:

• mer räckvidd och lägre vikt
• optisk bildstabilisering
• kompatibelt med telekonvertrar
• fungerar bättre som enda kortare teleobjektiv

Om jag bara fick välja ett av dem för generell naturfotografering skulle jag välja 70–200mm f/2,8. Men det betyder inte att det är bäst i varje enskild situation. I ett mörkt gömsle där 150mm räcker är den extra räckvidden betydelselös — då återstår den verkligt avgörande skillnaden: f/2 mot f/2,8. I det läget vinner 50–150mm. Inte för att det är mer mångsidigt, utan för att det löser det aktuella problemet bättre.

Avsaknaden av bildstabilisering

Sony 50–150mm F2 GM saknar optisk bildstabilisering i objektivet — förvånande i ett så stort och dyrt teleobjektiv.

Ingen telekonverter

Objektivet är inte kompatibelt med Sonys 1,4×- eller 2×-telekonvertrar, och det är kanske dess största missade möjlighet. Med en 1,4×-konverter hade det i teorin blivit ungefär ett 70–210mm f/2,8 — i praktiken två professionella zoomar i samma konstruktion.

Nu måste man välja redan när kameraväskan packas: den extra ljusstyrkan hos 50–150mm eller räckvidden och flexibiliteten hos 70–200mm. För mig är det inget problem eftersom jag äger båda. För den som ska välja endast ett av dem blir beslutet betydligt svårare.

När 50mm är viktigare än man tror

Det är lätt att fokusera på att objektivet slutar vid 150mm, men den korta änden är minst lika intressant. Skillnaden mellan 50 och 70mm kan vara betydande när ett större djur, eller flera djur kommer nära gömslet: vid 70mm riskerar man att beskära öron, ben eller delar av miljön, vid 50mm får man ett tydligt bredare utsnitt och kan placera djuret i sitt sammanhang.

Traditionellt är wildlife-fotografer mest bekymrade över att ha för lite brännvidd. I ett gömsle uppstår ofta det motsatta problemet — djuret kommer för nära och objektivet blir för långt. Då är 50mm en verklig fördel. Zoomområdet fungerar därför särskilt bra när motiven rör sig inom ett begränsat område framför fotografen: tillräcklig variation för både miljöbilder och porträtt, utan att förlora användbarhet på nära håll.

När är Sony 50–150mm F2 rätt för naturfotografen?

Objektivet passar inte alla typer av naturfotografering. Det är framför allt relevant när tre förutsättningar sammanfaller: ljuset är begränsat, fotograferingsavståndet är relativt förutsägbart och 150mm räcker för motivet.

Det kan exempelvis vara:

• nattgömslen och upplysta vattenhål
• fotogömslen där djuren kommer nära
• större däggdjur på kontrollerade avstånd
• primater och annan wildlife på korta avstånd
• skogsmiljöer med svagt ljus och kortare avstånd
• naturfilmning, där f/2 och intern zoom är värdefulla
• kreativa miljöbilder där motivseparation prioriteras

Som enda teleobjektiv för fågelfotografering, öppen safari, långa och snabbt föränderliga avstånd eller viktkänsliga resor är det betydligt mindre lämpligt. Optiskt finns relativt lite att klaga på — de verkliga kompromisserna handlar om räckvidd, vikt och specialisering.

Vem bör köpa det?

Sony 50–150mm F2 GM bör inte vara den första telezoomen i en naturfotografs väska — den rollen fylls bättre av ett 70–200mm, 100–400mm eller 200–600mm. Men för fotografen som redan har grundräckvidden täckt och regelbundet arbetar i svagt ljus på korta till medellånga avstånd kan det vara ett exceptionellt komplement: den som fotograferar från gömslen, prioriterar bildkvalitet och motivseparation, vill kunna arbeta vid lägre ISO — och vet exakt varför f/2 behövs.

Den sista punkten är viktig. Om man måste leta efter ett användningsområde för Sony 50–150mm F2 GM är det förmodligen fel objektiv. Har man däremot redan befunnit sig i situationer där f/2 hade gjort skillnad är det betydligt lättare att förstå.

Slutsats

Sony FE 50–150mm F2 GM är inte ett logiskt objektiv för alla naturfotografer. På pappret är 70–200mm F2.8 GM OSS II ett bättre val — lättare, längre, stabiliserat och mer mångsidigt. Jag äger båda, och 70–200mm är fortfarande objektivet jag väljer när jag inte i förväg vet vilka avstånd och förutsättningar jag kommer att möta.

Men i nattgömslena i Shompole var 50–150mm f/2 det bättre verktyget. Räckvidden var tillräcklig, avstånden kontrollerade och ljuset den verkliga begränsningen. Det extra bländarsteget gjorde det möjligt att hålla nere ISO eller behålla en snabbare slutartid — och objektivet levererade fantastisk skärpa, mjuk bokeh och en motivseparation som är svår att uppnå med en traditionell f/2,8-zoom.

Det behöver inte vara objektivet som fungerar bäst i flest situationer. Det behöver bara vara objektivet som fungerar bäst i den situation där bilden faktiskt ska tas.

Det ersätter inte ett 70–200mm — det kompletterar det. Och i ett mörkt nattgömsle, med djuren på rätt avstånd framför kameran, kan det vara precis det.